Igår var en underlig dag. Igår blev det liksom verklighet igen, att vara förälder. Jag har saknat den rollen i några år nu. Jag vet inom mej att jag har två barn men inte hos mej vilket gör att föräldrarollen suddas ut sakta men säkert. Igår var dagen då hoppet om ett barn blev mer än bara hopp. Igår fick jag det som ska bli ett barn om allt går vägen. Jag håller alla tummar jag kan. Det är som sagt inte säkert ännu om allt går vägen men så här långt har vi inte kommit tidigare. Jag bär alltså på ett ägg i min livmoder som är befruktat och har börjat celldelningen. Igår var det 4 celler, framtiden vet vi inget om. Idag ska jag till jobbet som "gravid" personal vilket i mångas öron kanske inte låter konstigt alls men i mitt fall väcker det oros känslor. Att jobba på akutpsyk och vara gravid är likställt med att utsätta sig för risker. Det förekommer våld, hot om våld, situationer där man blir tvungen att ta till fysisk kraft för att skydda eller hindra. Det är inte en bra miljö för människor över huvudtaget men absolut inte för mej just nu. Jag säger inte att det är så varje dag men det kan vara så och vi vet aldrig från minut till minut hur det utvecklar sig.

Det börjar dra ihop sig

Den 16 Mars är det åter igen dags för ultraljud. Förutsatt att allt är ok i kroppen så börjar vi med nässpray, injektioner mm och åker till uppsala igen efter ca 5 veckor. Det är det positiva med livet. För övrigt börjar sjukskrivningen ta slut och jag vet inte hur jag ska bära mej åt för att kunna jobba och känna mej trygg på min arbetsplats. Jag har dock en telefontid med läkaren som sjukskrev mej men det vet man ju inte vad det blir. Det finns några som stöttat mej under den här tiden och dom tackar jag för stödet. Sen kan jag känna mej besviken på en del människor som hållt sig undan samtidigt som jag inte är förvånad. Vad ska man säga när folk frågar hur jag mår? Det finns inget kortfattat svar som bra, dåligt, sådär........Dom orden innefattar inte allt jag känner. Och jag är inte riktigt säker på vad jag känner.....som jag skrev tidigare om sorgens 4 faser. jag är där man reagerar på det som har hänt, jag börjar agera, fatta beslut som känns ok och genomtänkta. jag börjar ta mej ur chockfasen. chocken över hur en chef kan behandla människor, sina anställda. Hon beskyller mej för att ha ringt till vikarier och uppmanat dom att inte komma o jobba!!!!! Vad vinner jag på det? Jag måste ju själv stå där i sommar. Jag förstår inte hur hon kan beskylla mej för det utan grund?! Jag har teorier om varför hon gör så här men dom behåller jag för mej själv en stund till. Igår var jag och en gammal kompis till sthlm o köpte säng. Idag ska den sättas ihop.....kuuuul! Jag önskar bara att bygget var klart o vi hade ett ordentligt sovrum! Det är tur att jag har något att se framemot, annars vore livet bara uppförsbacke.....fortsättning följer

krisens/sorgens 4 olika faser

1. Chockfas: - varar upp till några dygn - svårt att minnas vad som sagts och gjorts efteråt 2 Reaktionsfas - Tvingas öppna ögonen för vad som hänt - försöker att finna en mening: ”varför?” 3 Bearbetningsfas - Varar ett halvår eller mer - Börjar se framåt 4 Nyorientringsfas - Kontakten med livet återupprättas - Nya intressen ersätter de förlorade Dynamiskt förlopp - kris/sorg • Chockfas -Förnekande • Reaktionsfas -Ilska och frustration • Bearbetnngsfas -Depression • Nyorientringsfas -Anpassning Sorg innebär alltid någon form av förlust Jag har läst dessa rader upp o ner ett antal gånger och hjärnan börjar genast spruta Aha-upplevelser. Detta är inget nytt för mej men man håller inte sådant i minnet hela tiden. Man lägger det längst bak i byrålådan tills det är dags att plocka fram det igen. Om jag ser tillbaka på mitt liv så har de senaste åren varit 4 stadier hela tiden. Det har börjat om och om och om igen. Jag vill inte med det här säga att jag lever ett miserabelt liv men jag undrar om alla har det likadant? Om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka, hade jag gjort annorlunda? Nej! Jag har tidigare skrivit att det som inte dödar det härdar.......Jag tänker främst på min situation med mina barn. Jag tror att jag befinner mej i någon typ av Nyorienteringsfas. Jag har för ett tag sedan (1-2 år)accepterat att jag inte kan påverka min situation hur mycket jag än vill. Jag måste smälta den känslan och gå vidare. Jag kan inte lägga ner mer energi på att hoppas för att det tar all plats i byrålådan. Nyorienteringen består av att skaffa ett gemensamt barn i en annan miljö och med andra förutsättningar. Nyorienteringen innebär utbyggnad av hus. Det blir vårt alldeles egna nya hus. Ingen annan har bott i det och jag har fått planera från grunden hur jag/vi ska/vill ha det. När jag skrev att jag hamnar i situationen om och om igen så tänkte jag på att: I min nyorienteringsfas så skapar jag situationer som också kan gå åt skogen, skapa sorg. Då börjar karusellen om igen i slutfasen av förra karusellen. Nu börjar jag höra själv hur invecklad jag börjar bli men det är nog så livet ska rulla på. Sorg behöver inte innebära en persons bortgång. Det kan också vara en enkel förlust av något. Men kroppen, sinnet fungerar likadant, går igenom alla faser för att gå vidare. Nu verkar ju allting glasklart! Ellerhur?!

Alla Hjärtans dag

Tack, tack, tack alla ni som stöttar oss i våra försök att bli en hel familj. Vi har under de senaste dagarna fått så mycket styrka från vänner och familj så jag blir tårögd när jag tänker tanken på vilken fin omgivning vi har. Detta blir också en sån stor kontrast till det vi kallar vårt arbete, där vi med många vänner befinner oss i en situation som är komplicerad, oroväckande, osäker.....ja, det finns många ord för just arbetssituationen.

Men nu ska jag inte skriva om det! Jag ska försöka uttrycka min/vår tacksamhet gentemot alla. Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att vi kunde påverka vänner till tårar. Att familj och släkt reagerar så känns inte så overkligt men att vänner gör så.......Jag vill bara krama om er allihopa och idag är väll en alldeles perfekt dag att göra det på. Nu börjar tangent bordet bli simmigt och kinden våt, inte av sorg utan av den värme jag kan känna, tacksamhet och glädjen att ha ert stöd. Tack!

sorg

Igår kom telefonsamtalet från Uppsala som jag fruktat mest över. Vi ska inte åka dit idag. Det hade inte gått bra att sammanföra mina ägg och R´s spermier. Och det finns ingen förklaring till varför det gick så fel. Det finns för lite forskning kring dessa händelser så man kan bara spekulera.

1. R´s spermier gillar inte mina ägg för att jag redan har två barn med en annan man.....
2. Våra ägg och spermier trivdes inte i den miljön som de visstades i
3. Jag hade för låg dos hormoner i injektionerna

Hur går vi vidare då?

Vi kommer att försöka så fort som möjligt igen vilket innebär att jag måste få min mens så att kroppen återhämtar sig. Ca tre veckor efter det börjar vi igen med nässpray och efter det injektioner med en högre dos hormoner. Vi åker till uppsala och plockar ut mina ägg, R besöker rummet med röda fåtöljen och sen för dom in spermier i äggen under microskop, med tvång alltså. Förhoppningsvis blir det en befruktning då och celldelningen börjar. tills dess lever vi som vanligt.....(väntar). Igår hade vi som sagt sorg, vilket man måste genomgå för att kunna fortsätta. Idag är en ny dag, inte som vi tänkt oss och inte är humöret på topp men livet går vidare. Det finns något positivt i det hela om man nu kan kalla det för positivt.

Det som inte dödar, härdar.

Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är hälften, mindre eller vad vet jag. Jag måste tänka så iaf. fortsättning följer.......

Lab 1och 2

det är rum där män lämnar sitt spermaprov. Det har ofta spekulerats i hur det egentligen ser ut i dessa rum. Dom är naturligtvis olika på olika ställen men i Uppsala vet vi hur det ser ut! Ett litet rum med vita väggar, en röd fåtölj med fotpall och en golvlampa med rottingskärm. Ett handfat och en papperskorg och några porrblaskor. Låt mej gissa? drar ni på mungiporna nu? haha.....Det gjorde vi igår när vi åkte från kvinnokliniken.

äggplockning.

04.30 vaknade jag i morse av att R var uppe o eldade, bryggde kaffe mm. Jag hade tänkt att sova åtminstonde till 05.00. Kl 06 åkte vi till Uppsala, vi hade fått en karta som vi följde och det visade sig att det var inte riktigt rätt. Men vi kom i tid. Väl inne på kvinnokliniken fick vi en säng och instruktioner om vad jag skulle ha på mej vid ingreppet och vilka mediciner som skulle användas. Plötsligt säger barnmorskan att R ska följa med till Labb 1 för att lämna sitt prov och han går. Där sitter jag ensammen i en 3-sal och lyssnar till samma information 5 gånger till. Det kom 5 par till som skulle genomgå samma ingepp. Från det andra rummet hörde jag hur en man svor över att "runkrummet" var upptaget! Jag kunde inte låta bli att le åt situationen trots att jag hade sån värk i magen o ryggen, det spände som ett bälte runt min kropp. Vi fick väntade till 09.30, jag tog mitt lugnande+smärtstillande Och sen var det dags! Jag fick ligga i en bekvämare variant av gynstol, R satt brevid mej och vi fick se på en skärm hur läkaren punkterade alla 9 blåsor, sög ut all vätska som sparades i provrör. Ett provrör/blåsa. i rummet brevid satt en kvinna med ett microskåp och letade ägg, hon hittade sammanlagt 5 st. vi fick se allla äggen på bild-skärmen. Det såg ut som stekta ägg. Där gulan (ägget) var lika stort som en knappnål och vitan hade flytit ut i en ojämn cirkel, så häftigt! Själva proceduren tog ca 15 min. Sen skulle bara yrseln försvinna och vi fick åka hem. Smärtan skulle sitta kvar sa dom och det hade dom rätt i! Nu har nästan hela dan gått, smärtan är nästan borta men jag vågar inte anstränga mej mycket så det blir till att vara hemma imorgon också.

Medicinlabb i köket....

i går kväll plockade jag undan nässpray, schema till hormoninjektionerna, injektionspennan och alla kanyler. Jag plockade fram ur kylen 3 glasampuller, en med vätska och 2 med 5000 IE pulver. En spruta och uppdragningskanyl, en kanyl för subcutan inj och sen fick man börja laborera enl ett annat schema. Jag kan känna mej nervös trots att jag har sjukvårdsutbildning men jag försöker tänka mej in i en ovans människas situation. När hon står där 10 minuter kvar tills hon måste ta sin injektion, bryta av halsen på glasampuller och det måste gå bra! det får inte bli fel. I bipacksedeln till medicinen står det; ....vid för hög dos kontakta genast giftinformationen, medicinrådgivningen...Hur enkelt är det då att stå där lugn o harmonisk för att detta ska leda till en graviditet? Nu gick det ju bra igår för mej, jag var t.om. lite för otålig så jag fick vackert vänta en kvart innan jag fick ta sprutan. Det är nämligen viktigt att den tas exakt när man ska. 21.00 igår skulle vi ta. Det ringde de från Uppsala och sa i förrgår. Det sved mer än någon annan injektion jag någonsin tagit men......det är för en god sak. Idag ska jag vara helt medicinfri och imorgon Onsdag så här dags bör jag redan ligga i gynstolen för att plocka ut äggen, drogad och smärtpåverkad. fortsättning följer.....

9 ägg

Det visade sig vara 9 st ägg som var redo för befruktning! 2 av dom behövde ytterligare ngn dag för att växa till sig sen är även dom redo att lämna. Uppsala blir framskjutet tills på onsdag för plockning, fredag för inplantering. Imorgon tar jag min sista injektion med hormoner, Måndag sista dan för nässpray och måndag kväll kl 21.00 tar jag ägglossningssprutan. Sen återstår väntan tills onsdag. Idag har jag jobbat mitt halva arbetspass, sen kändes värken o svullnaden alldeles för jobbig. Jag har varit tungandad och haft problem med att röra mig. Då är man inte mycket till nytta på dårhuset. Konsentrationen liksom fastnar på ngt helt annat. Väl hemma la jag mej i soffan och somnade ganska snart. Vaknade strax innan 16.00!! Jag måste väll erkänna att kroppen tar ut sin rätt någon gång. Det finns inga genvägar. Nu blir jag hemma den här helgen, sen har jag lediga dar måndag o Tisdag och onsdag gäller det! Jag har inte så mycket annat i tankarna förutom IVF just nu så med risk för att bli tjatig så lägger jag bloggen åt sidan en stund och skriver nåt när ngt annat kul inträffar. Ha det gott.

Puregon

Jag har nu injiserat detta ämne i 4 dagar. Det går riktigt bra! Jag mår helt ok trots att jag tillför hormoner. Min stora fasa under hela resans gång har varit att jag ska förvandlas till en elak häxa som bara gnäller och surar men häxan har hållt sig borta, knack, knack, ta i trä....Under föregående vecka har dessutom inspirationen kommit tillbak, jag har målat tak, slipat och spacklat i gäststugan, de ni! Och vi har tapetserat.......Jag understryker att VI har tapetserat. Det var länge sen vi kunde göra sånt utan att bli osams, hihi.....Vi hade kul faktist. R frågade mej om han hade en nöjd käring då med glimten i ögat och jag sa JA! Nu måste jag förstås berätta att resultatet blev inte det vi hade tänkt oss. Frågar ni mej så berodde det på att jag var tvungen att öppna en x rulle för att visa R vilken som var utsida och insida. Förklaring: fondväggen är grå och de övriga väggarna är ljus,ljus gul/beiga. Vi skulle börja med den beiga tapeten och det visade sig att det var en minimal skillnad på fram och baksida varför jag fick öppna en grå rulle och visa på vilken sida framsidan var på, krångligt? Nåja vi var överens efter det och jag började skära upp tapeter till de väggar som inte hade taknock, 2,05 i höjd alltså. Jag tog fel tapetrulle upptäckte jag efter att ha skurit upp flera våder!!!!Om R hade lyssnat på mej så hade inte det blivit möjligt. Frågar ni R så säger han att jag var klantig och hade bråttom som vanligt. Det blev bra i vilket fall som hellst men inte som vi tänkt oss. Nu fattas lister både i tak och golv men det får vänta ett tag. Nu ska vi konsentrera oss på att lämna in ritningar till lantmäteriet ansöka om bygglov och IVFá. Om 8 dagar åker vi till Uppsala för att plocka ut ägg, 2 dagar senare tar vi en tur dit igen för att stoppa in det befruktade ägget som börjat dela sig. Det är onekligen en skum känsla att veta att om 10 dagar bär jag på ett befruktat ägg, om ytterligare 14 dar vet vi ifall vi är gravida! snacka om planering!

Måndag morgon och arbetsdag. Jag klev motvilligt upp ur sängen för att konstatera gradskillnaden inomhus och utomhus. Termometern visade -17,5 ute och 15,7 inne! Nu är fleecemorgonrocken och fleece byxorna välbehövliga dom första två timmarna innan brasan gjort sitt.......sen har vi säkert bort emot 24 grader inomhus. Jag har bläddrat bland Bli-med-barn-böcker-bloggar och upptäckt att även där går det mode i hur man gör, vad man ska undvika, vad man ska göra och hur man blir en bra förälder. En hel vetenskap alltså! Om man ska tänka på det samtidigt som man ska tänka ur vårt perspektiv, IVF, får man först plugga några år innan man ska vara redo. Vilket jag ändå tror att man aldrig blir helt o hållet. Livet går inte att förutse. Jag ska nog ändå handla in en och en annan bok för jag räknas ju i dag som först föderska (det är ännu inte dags, men ifall att) Den 12 januari tar jag min startdos av Nässpray med hormoner och sedan v 7 är det dags för själva befruktningen. Nu är det dags att slänga in en pinne till i brasan.

blandade känslor

just nu känns det som om känslorna attackerar mej från olika håll. Som den där reklamen om Treo. små röda gubbar med hammare som flyger kring mitt huvud och vill så gärna komma innanför skalet, sen finns det dom med vip-kort som bara släpps in. Det händer mycket i vår omgivning. Släkten ska utökas med smått, (vip-kort-känsla, inte vi än), en väldigt god vän har fått flera stroke-anfall under sista halvåret (röd-gubbe-med-hammare-känsla), till våren ska vi bygga ut, 12 januari börjar vi med hormoner......en blandad känsla som mest kan betecknas med vip-kort men också rädsla. missuppfatta mej rätt nu! jag vill ha barn men jag är livrädd för att ta hormoner som ev kommer att få mej må dåligt, psykiskt. En tröst i det hela är ju att det är för en kort period. Själva graviditeten är jag inte rädd för, jag brukar må bra då. Jag kliver ett steg närmare 40 alldeles strax. Vilken tur jag har som har en ung o fräsch karl som kan ta hand om mej på gamla dar.........Och sen det här med jobbet, suck! där kommer det att ske en hel del med ny chef, nytt schema med varannan helg, ev en ombyggnation detta år (igen!?) Ja, det finns en del att ta tag i den närmaste tiden. Jag vill avsluta med att gratulera R´s bror och sambo till utökningen av familjen! Ps. Kan ni inte flytta lite närmare nu när ni ska bli tre?