Julstress.

Hur kommer det sig att allt samlar sig till juletid? Vi har mycket inplanerat innan jul det här året. Och det är bara bra, roliga saker men hur kommer det sig att allt ska ske på samma gång? Vi ska på spa-weekend med vargbesök i kolmården, dop i Karlstad, planeringsdag med avslut på fredagkväll (jag), dykdag (rickard), födelsedagsfirande, förhoppningsvis kommer vi att kunna fullfölja planeringen med Babsan o Tommy...bada balja o umgås och så ska vi jobba varannan helg vilket inte tillhör de roliga sakerna förstås. Det ska handlas julklappar, pyntas inför jul, byggas hus, vilket också är kul. Jag hoppas på att mitt i all röra kunna starta med hormonbehandlingen, det ser lite mörkt ut just nu. Jag skulle vilja hinna med en glöggafton, julmarknad, umgås med vänner mm. Jag skulle vilja slippa städa, putsa fönster, jobba.....men det finns inget val förstås....strax kommer R hem från jobbet och ska sova, jag ska göra i ordning mej för att jobba i em/kväll och imorgon dag. sen är jag ledig. R går av måndag morgon så då får vi några timmar tillsammans. Hoppas nåt blir gjort så man kan stryka något på listan.

Imponerad av min katt

när jag parkerade bilen på parkeringen igår 22.00 svor jag först över att det redan är höst och mörkt. Sen svor jag över att vi fortfarande efter flera år inte har någon belysning i taket på bilen. Jag satt där och suckade en stor suck....Jag tyckte att jag såg något i ögonvrån.....När jag vänder mej om för att kliva ur bilen ser jag en räv! Hon stod bara 1,5 m från min bil, hon tittade inte på mej, hon tittade skrämt bakom bilen.

Vad i hela fridens namn såg hon där? Som sagt det var mörkt och jag kunde inte se något annat än henne. Jag började fumla efter mobilen för att ta en bild på henne men då reagerade hon på att jag faktist fanns där. Hon sprang några steg upp för gatan men stannade och tittade fortfarande förbi mej bakom bilen. Jag klev ur och gick runt bilen. Där fanns inget. Men när jag började närma mej grinden kom gammelkatten med bestämda steg. Han var inte imponerad över att ha sådana främlingar på gården. Han riktigt marscherade fram bestämt mot räven....Han jagade bort räven!!

Gissa om jag är stollt över min Tarzan som i vanliga fall inte rör på sig i onödan. Han är en livsnjutare! Men ikväll i ösregnet plockade han fram jaktinstinkten igen.....haha. Min lilla gubbe.

Kram Päivi