Igår var en underlig dag. Igår blev det liksom verklighet igen, att vara förälder. Jag har saknat den rollen i några år nu. Jag vet inom mej att jag har två barn men inte hos mej vilket gör att föräldrarollen suddas ut sakta men säkert. Igår var dagen då hoppet om ett barn blev mer än bara hopp. Igår fick jag det som ska bli ett barn om allt går vägen. Jag håller alla tummar jag kan. Det är som sagt inte säkert ännu om allt går vägen men så här långt har vi inte kommit tidigare. Jag bär alltså på ett ägg i min livmoder som är befruktat och har börjat celldelningen. Igår var det 4 celler, framtiden vet vi inget om. Idag ska jag till jobbet som "gravid" personal vilket i mångas öron kanske inte låter konstigt alls men i mitt fall väcker det oros känslor. Att jobba på akutpsyk och vara gravid är likställt med att utsätta sig för risker. Det förekommer våld, hot om våld, situationer där man blir tvungen att ta till fysisk kraft för att skydda eller hindra. Det är inte en bra miljö för människor över huvudtaget men absolut inte för mej just nu. Jag säger inte att det är så varje dag men det kan vara så och vi vet aldrig från minut till minut hur det utvecklar sig.