Det börjar dra ihop sig

Den 16 Mars är det åter igen dags för ultraljud. Förutsatt att allt är ok i kroppen så börjar vi med nässpray, injektioner mm och åker till uppsala igen efter ca 5 veckor. Det är det positiva med livet. För övrigt börjar sjukskrivningen ta slut och jag vet inte hur jag ska bära mej åt för att kunna jobba och känna mej trygg på min arbetsplats. Jag har dock en telefontid med läkaren som sjukskrev mej men det vet man ju inte vad det blir. Det finns några som stöttat mej under den här tiden och dom tackar jag för stödet. Sen kan jag känna mej besviken på en del människor som hållt sig undan samtidigt som jag inte är förvånad. Vad ska man säga när folk frågar hur jag mår? Det finns inget kortfattat svar som bra, dåligt, sådär........Dom orden innefattar inte allt jag känner. Och jag är inte riktigt säker på vad jag känner.....som jag skrev tidigare om sorgens 4 faser. jag är där man reagerar på det som har hänt, jag börjar agera, fatta beslut som känns ok och genomtänkta. jag börjar ta mej ur chockfasen. chocken över hur en chef kan behandla människor, sina anställda. Hon beskyller mej för att ha ringt till vikarier och uppmanat dom att inte komma o jobba!!!!! Vad vinner jag på det? Jag måste ju själv stå där i sommar. Jag förstår inte hur hon kan beskylla mej för det utan grund?! Jag har teorier om varför hon gör så här men dom behåller jag för mej själv en stund till. Igår var jag och en gammal kompis till sthlm o köpte säng. Idag ska den sättas ihop.....kuuuul! Jag önskar bara att bygget var klart o vi hade ett ordentligt sovrum! Det är tur att jag har något att se framemot, annars vore livet bara uppförsbacke.....fortsättning följer