Jag brukar inte skriva om mina barn offentligt men har valt att göra det nu för jag vet att dom läser min blogg.
Till Rasmus och Caroline!
Jag saknar er oavsett vad som blivit sagt, gjort eller inte gjorts eller inte sagts! Jag har följt er på avstånd och vet en del men enligt mej alldeles för lite. Jag vill inget annat än att få vara nära er.
En förälders värsta mardröm är att mista sina barn. Det går inte att beskriva med ord hur det har kännts under alla dessa år. Jag hoppas och fortsätter att hoppas att det en dag ska bli ändring på våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar