6 år har gått.
6 år av olika känslor i en karusell som nästan aldrig stannar. Eller ska vi säga att den karusellen just stannat.

Vi har genomgått ganska mycket sorg, förhoppningar, kort glädje, längtan och så har allt landat i en väntan som åtminstonde jag trodde skulle vara bekant för mej. Jag trodde att jag kommer ihåg hur det kändes med smärtan i ryggen, svullna fötter, sömnlösa nätter, många toalettbesök mm. mm. listan kan göras lång.
Hur kunde jag tro att det skulle kännas likadant idag som för 18 år sen? Hur kunde jag tro att en kropp på 40 år skulle reagera som en som är 20? Önsketänkande förstås!

Jag har under ett par dagar läst lite IVF-bloggar och känner igen mej i mycket trots att behandlingen ser väldigt annorlunda ut beroende på vart i landet man bor. Men var det verkligen så jobbigt som det är för de flesta? Det var det säkert men jag tror att glädjen över att äntligen lyckats har kastat en skugga över allt elände. Ofta uthärdar man mer än vad man tror när man är mitt i det. Vi lämnar inte allt bakom oss, det fortsätter, men som nya kapitel i livet. Som ni ser så har jag blivit övertygad om att detta håller hela tiden ut. Det här är en del av vårt liv som vi längtat efter och skulle det nu inte fungera vet jag inte vad jag gör.....

Jag märker nu också att jag tänker i små kapitel, som små delmål men det blir väll så efter att livet sett ut så i flera år. Naturligtvis finns en dröm, en plan, en tanke som sträcker sig flera år framåt men den tar jag inte fram så ofta. Den har inte fått plats i karusellen riktigt.

Kram!