Det var en jobbig period när beslutet om att föra in ett befruktat ägg igen skulle tas. Jag backade en gång och orsakade närapå katastrof. Varför? Jag vet inte varför jag backade. Jag blev väll rädd. Sen kändes det helt rätt att bestämma sig för att föra in det sista befruktade ägget. Jag slutade röka, vilket inte har varit lätt.
Jag drog ner på kaffet, började äta frukost. Jag stoppade i mig vitaminer och folsyra. Jag blev en helt ny jag. Sen kom dan då allt skulle ske. Det kändes så rätt. Inget kunde gå fel i min värld. Jag vågade inte tro men jag kände hopp. Efter en vecka började kroppen förändras, min övertygelse blev bara säkrare och säkrare. Innan jag blev helt säker var jag livrädd för att gå på toaletten, jag ville inte upptäcka blod på pappret. Att jag hade ont i magen till och från ville jag inte ens kännas vid. Jag kände mej annorlunda. Eller ville jag så gärna att det blev en sanning? Till slut var jag helt säker.Nu skulle jag slappna av och bara njuta för äntligen hade det hänt! Jag var så säker att jag skrev på FB att alla dar var +. Men, dagen efter kom domen. Kraften, hoppet, tron, försvann ner i toastolen tillsammans med det andra jag spolade ner. Dagen jag fasade för kom. Tänk om jag ändå hade kunnat låta bli att gå på toa? Då hade det aldrig hänt. Jag hade sluppit se blodet på pappret..............
Tänk att man tänker så galet.
Jag hade sluppit berätta för min R att det gått åt skogen.
Så nu står vi på ruta ett igen.
På jobbet är det gravid-snack eller farmor/ mormor-snack på rasterna.
Hemmavid är det julsnack, barnens högtid.
Självklart ska dom få prata om saker som förgyller deras vardag!! Det tänker jag göra när det är dags!
Vi har ett försök kvar.
Vad mer kan vi göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar