Jag skulle vilja berätta för någon om min dag men det går ju inte. Jag känner mej rätt känslofylld av alla möjliga känslor. Nästan lite svårt att säga hur jag mår just nu. Men det tillhör ju livet. Jag skulle vilja sitta i soffan och se på film men nåt i kroppen säger ifrån! Det känns som att jag måste göra något. Sen tänker jag att klockan är ju redan 22. Genast känner jag hur slöheten/tröttheten kommer krypande. Vad är det jag tittar på då? Tv´n står på och jag hör vad dom säger men jag kommer inte ihåg vad dom säger.......Om jag sammanfattar dagen så har jag varit i kontakt med döden, sorgen, ångesten, smärtan. väntan på döden, rädslan för döden, hoppet om ett fortsatt liv. Jag har snuddat vid födelsen, avsaknaden av kärlek, förvirringen, avsaknaden av kontakt till verkligheten. Jag tror att det räcker så. Tv´n står fortfarande på. Nu vet jag vad jag tittar på. En svensk film som jag trodde skulle bli bra. Jag trodde att jag hade hittat nåt som jag ville följa men det är en dålig tysk-svensk inspelning.....tråkigt. Nu har jag på sätt o vis fått ur mej vad jag ville. En ny dag väntar imorgon, förmodligen likadan men den kommer säkert att kännas bättre. Sov gott. Ps! jag har plockat fram duntäckerna och tänker krypa ner i en gosig säng strax. Det ser jag framemot.
Kram Päivi
Tänk Päivi, det du fått uppleva på en arbetsdag, tar det ofta en livstid för många att uppleva. Bra eller dåligt? Det beror nog på individen. Jag skulle tro att bara man kan hantera det så växer man för varje svår prövning. Och en sån här dag som du beskriver här, det är prövning om någon så svår. Tack för att du delar med dig. Kram!
SvaraRadera