5 år har gått.

Från den där midsommaraftonen då jag fick en inbjudan till middag via ett sms. Det var en midsommar på kolonin, Rasmus var trött och ville inte ens kliva upp o äta lunch med mej och tjejgänget från klippbergen. Caroline var mest intresserad av jordgubbarna och tårtan. De skulle senare på dan till sin pappa och jag skulle fortsätta mitt firande med "tanterna" på lotten. Lagom tills vi dukat fram lunchen kom en regnskur, den kom nog från sidan för det regnade in trots inglasad altan. Nåja.....lunchen intogs och grannarna började vandra mot stången som vi tidigare på dan hade hjälpt till att klä. Vi följdes åt. Nu skulle den bäras till sin plats och resas. Vi hade en man där (finne naturligtvis) som spelade dragspel medans vi andra bar stången. ca 500m senare var vi framme. Alla små flickor var klädda i klänning och hade blomster i håret, pojkarna kom som små kopior av Emil i lönneberga. Sen kom det gummor med rullator, farbröder med käpp, lite yngre varianter klädda i regnkläder och sen de som inte tyckte att midsommar var nåt speciellt att fira, de va mest nyfikna. De kom i gummistövlar och förklä´på. "Dom skulle bara gå förbi på vägen till toaletten". När eftermiddan kom och alla hade dansat små grodorna mm runt stången så drog vi oss tillbaka. Lite fika och tårta! Då kom det där smsét som har haft betydelse för resten av mitt liv. Jag var bjuden på middag efter helgerna! Jag som precis hade bestämt mej för att inte binda mej igen. Jag skulle kunna sträcka mej till att bli särbo. Det här var inte alls vad jag hade väntat mej! Jag måste erkänna att det pirrade i magen en del hela helgen. Måndagen kom och jag for in till stan till lilla lägenheten. Vad ska jag ha på mej? Kan han laga mat? Han är ju yngre än jag.....Han skulle laga mat själv.....hm......Det var ungefär vad jag tänkte. Även den dan regnade det nästan hela dan. Maten var utsökt. Sällskapet var utsökt. Och efter ett par glas vin var jag inte nervös längre. Det var dags att dra sig hemåt efter en väldigt trevlig kväll men jag fick erbjudandet att stanna kvar. Jag minns så väl att han lovade hålla händerna på täcket! Seriös kille! tänkte jag. Men vad tråkigt. Nu blir det inga fler detaljer om den kvällen. 5 år har gått och ikväll ska vi fira på westergvarn. Vi ska förlova oss.