7 apr. 2009
vad gör man av sin kompetens?
Idag ska man hellst plugga i ca 15-20 år av sitt liv, man ska hitta en partner och hitta ett arbete så man kan försörja sig och så ska man fortplanta sig för att hjulet inte ska stanna rulla.
Vad får mej då att tänka på det här just nu? Jo, jag har en chef som är utbildad och utbildar vårdvetenskap. Hon borde veta och kunna bemöta människor på ett bra sätt. Eftersom hon dessutom är chef för så borde hon veta hur man hanterar konflikter men nej! Hon har säkert pluggat minst 20 år av sitt liv, har hon inte lärt sig att umgås under denna resa ? Hur kan man missa det? Jag förstår inte!
Skötarnas kamp på jobbet har nu nåt till den punkten att vi ska involvera klinikchefen. Hon ska via facket få till sig vår information/klagan. Ska vi aldrig få arbetsro?! Varför kan denna kamp aldrig ta slut?
Nu är det dags för lite mer kaffe så jag kan fortsätta fundera på livets gåta :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderaJag läser intresserat. Du jobbar väl inom psykvården? Hur är det för patienterna där du arbetar? Visas de respekt? Hur blir de bättre? Tycker du att LPT är bra? Min bror hade LPT o han kände sig enormt kränkt av den. Han kände att ALL hans frihet var bortblåst samtidigt som han mer o mer tappade förtroendet för vården, läkarna o hela apparaten...han bönade o bad om att få tillbaks sin frihet den sista tiden eftersom han inte kände att han blev ett dugg bättre av deras "vård". Jag tror mer på att samarbeta med patienten på LIKA villkor. Inte låsa in, kränka...att patienten får vara med o lägga upp sin väg till att bli bättre. DELAKTIGHET. HUR ska en människa i djup psykisk smärta någonsin bli bättre med villkoren att bli inlåst=kränkt???? Och därefter försöka samarbeta med läkare. Det säger sig väl självt att en människa då redan från början hamnar i underläge. Så djävla orättvist. Tänk att låsa in en cancerpatient och sedan försöka få henne att vilja samarbeta o strålas etc. Näe, då skulle det bli ramaskri. Ett himla liv. Men är du psykiskt sjuk då är inlåsning, begränsad frihet tydligen en metod att bota...jag förstår inte. Min bror kände sig totalt missförstådd av hela världen. Han sa att han ville leva o må bättre. DET var hans högsta önskan. Dock orkade han inte vara kvar i den här omänskliga vården, världen, smärtan...han hängde sig på vårt lantställe vid havet. En bedövande vacker plats...o nu försöker vi anmäla via HSAN. Vi skrev ihop 10 sidor. Men de vill ha mer rakt varför vi lägger skulden på läkaren till hans död. Hur ska vi skriva? Jag vet inte. De håller varann om ryggen de där djävlarna. Så känner jag. Vad är ett liv värt för dem? Inget. Han har en dotter på 6 år. Hon saknar sin snälla pappa enormt.