Nu har jag efter två dagars deppande äntligen tagit mej upp ur depressionsträsket. Två dagar är väll egentligen inget att klaga över men nu känns varje dag som en evighet. Kroppen värker som aldrig förr, jag börjar inse att jag har problem med att ta mej någonstans med bil. Jag känner liksom att jag inte längre kan ha kontroll hela tiden, sammandragningar är inte att föredra när man kör bil......Häromdan började jag dessutom känna att något inte stod rätt till i underlivet. Varje gång som jag satte mej ner så kändes det som om jag läckte, men inte urin.
Detta resulterade i att igår när jag grinat färdigt framåt lunch och kunde ta mej ut bland folk så for vi till en affär i Surahammar, hem via västerås och då tyckte jag att gränsen var nådd. Ett telefonsamtal och tid bokad på förlossningen för kontroll. Tillbaka till Västerås. Allt visade sig vara helt ok som tur va!!!!
Idag har jag fortfarande en bild kvar på hornhinnan, bilden av ansiktet på vår lilla groda. UL lyckades fånga en bra bild.
Trots att de flesta känslor och upplevelser jag nu känner är negativa så har jag fått lite input och känner att jag orkar vänta lite till.
Håll ut, förstår att det är extra tufft nu sista delen. Men kämpa på, snart har ni er lilla efterlängtade groda i famnen, och då kommer allt det jobbiga vara bortglömt.
SvaraRaderaStor kram! /Maria
Underbart med alla små mirakel! Både i och utanför magarna. Förstår att det känns kämpigt såhär på sluttampen men det är verkligen inte långt kvar nu... Var helt fantastiskt när mina små hade kommit. Man kunde krama, pussa och äntligen se hur dom såg ut och ändå dröjde det inte länge förrän jag saknade min mage och alla sparkarna (jag vet, man måste ju vara lite knäpp :-D).
SvaraRaderaSkönt att du fick komma in på kontroll och härligt att allt såg bra ut. Ha det så bra och kämpa på med magen! Lisa