den 11 Mars vet vi ifall IVF nr 3 har gett resultat. Tills dess går vi här hemma som på nålar, nervösa och ofokuserade på ngt annat. Man intalar sig själv att man måste koppla bort det och fortsätta leva normalt men vad f**..... det har ju varit så här nu i tre år! Vad är normalt?
Som den rökare jag är så har jag slutat och börjat säkert en 4 ggr. Det blir värre och värre för varje gång. Varje gång man misslyckas med gravidplanerna så gör man som man lärt sig genom åren, (sedan 13 års ålder) man tar en cigg, en tröst, ett sätt att stanna upp, sen får man skuldkänslor för att man tog den där ciggen och mår ännu sämre. Man idiotförklarar sig själv, man är svag, man är allt negativt man kan tänka sig.
Och allt det här är man medveten om och man gör om samma misstag varje gång.......Man är medveten om hur rökningen tar liv, man röker ändå! Lite skojsamt slänger man ur sig att "lite laster ska man väll ha, haha".
Den här gången fick jag lite annan medicin för att jag stått på så hög dos av den andra och ändå inte nått önskvärda nivåer. Som jag skrev tidigare (tror jag) så blev jag överstimulerad och fick åka för plockning en vecka för tidigt.
Läkaren som jag träffade hade en del åsikter om medicineringen. Han ansåg att den här sorten som jag använt nu var bättre än den förra. Den här innehöll en annan sammansättning av hormoner och den lämpade sig bättre till kvinnor i min ålder. Då undrar ju jag......varför fick inte jag det här för 3 år sen? Om den är bättre? Om det nu tar sig den här gången måste jag nog säga att jag kommer att bli väldigt besviken på behandlingen i stort. Man kan ju fråga sig var fokus ligger? Att få barn förstås, men ser man inte till fler faktorer än att få barn? Hur mår människor som genomgår den här behandlingen?
Som vanligt när jag skriver så är jag lite lätt upprörd och känner att jag måste få ner några rader för att stilla humöret. Även denna gång, men nu tillbaka till verkligheten! Arbetet börjar om en timme, dags att åka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar