stresshormon?!

Nu ska jag försöka beskriva hur det är att ständigt vara nervös för att IVF inte går vägen.
Det sista steget i behandlingen innebär att jag har fått ett befruktat ägg infört i livmodern med hjälp av en kataterliknande nål. Jag måste fortfarande ta mediciner i form av suppar. progesteronsuppar som införs i slidan 3 gånger om DAN. Dessa löses upp och kommer delvis ut igen i en annan form men det behöver vi inte gå in på. Jag kan säga att man har en känsla av att vara oren hela tiden. Vilket också skapar stress iof.
Hela den här behandlingen som nu har tagit närmare 6,5 vecka har jag varje dag undrat om vi nånsin kommer att komma såhär långt som vi gjort. Efter varje besök hos läkaren har man fått nån typ av bekräftelse på att man klarat ett delmål i processen. Man är alltså stressad till tusen inför varje läkarbesök.
Under hela tiden är man super noga med att verkligen ta sina mediciner vid samma tidpunkt varje dag så att spridningen blir jämn. Och vad händer om man inte gör det då?
Då blir man livrädd för att man förstört hela processen.
Hur ofta har det hänt?
 Ofta!

3ggr om dan har jag tagit mediciner i ca 6,5 vecka, det innebär känslomässigt att

1. ca 140 gånger hittills har jag blivit påmind om att jag inte kan bli gravid på ett normalt sätt. Eller vänd på det.
2. ca 140 gånger hittills har jag blivit varse om att vi har en bra sjukvård i sverige som hjälper oss "barnlösa" att bli gravida.

Vilket ligger närmast till hands under hormonbehandling??
Nu sitter jag i en viss ovisshet om ifall jag fortfarande bär på det befruktade ägget?
 Jag vet att jag inte bara kan tappa det för det borde ha satt sig inom några dar men min kropp har ju tidigare stötit bort dom. Varenda gång jag går på toaletten, vilket är ganska ofta nuförtiden, är jag rädd för att min sk mens har kommit igång. Jag törs knappt dra ner trosorna för jag är rädd för att det är blod istället för suppen som kommit ut.
 Varje gång jag lyfter något lite tyngre blir jag rädd och släpper det jag håller i.
 Jag är så förbannat förhindrad i att fungera normalt nu så jag håller på att gå upp i atomer!!!!!!
 Jag känner mej inte gravid och det skrämmer mej lite samtidigt som jag tänker logiskt, jag kan inte känna mej gravid. Jag har aldrig ,så tidigt, kännt mej gravid!
 Men det är annorlunda nu! Fråga mej inte varför för det vet jag inte. Det bara är så.
Varför kan jag inte få känna mej gravid så jag får ett litet lugn en liten stund? Så jag kan sitta ner en liten stund utan att känna att det kryper i kroppen.
Jag är så stressad av detta så jag kan inte komma i kontakt med känslor just nu, inte ens på jobbet.
Vad händer?
Jag gråter!
Jag gråter åt glädje, sorg, ilska, åt ngt som är vackert, jag gråter åt allt!
Jag är så trött på det så hälften räckte. Igår kunde jag inte titta på medaljutdelningen under OS, Sveriges Guld. Jag satt och stirrade i taket och tänkte på hur många mm det är mellan plankorna i taket!!!!! Idioti!!
Nu inbillar jag mej att jag mår bättre för att jag har skrivit om det. Så kram på er alla som kan leva sina normala liv, jag är inte ett dugg avundsjuk! :)
 Kram på er andra också! :)